observera att detta framförallt skrivs för att väcka minnen från gårdagen.
gårkvällen började med en fika på barista med adam. vi satt där ett tag och jag skjöt upp kvällens händelser ytterligare varje timme då tillvaron var väldigt trivsam. efter att vi druckit upp våra drycker rörde vi oss mot gossip och tog någon öl.
sedan stressades det hem till leoni där emmorna redan var i full gång med ett osagt race om vem som skulle svamla mest mot kvällens slut. värt att nämnas är hur förbluffande fin leonis lägenhet är. här någonstans rörde vi oss mot möllan för att ta ytterligare något glas och det var väl i samband med detta som behovet av att skriva denna blogg började ta form. efter en snabbvisit på en födelsedagsfest en bit från torget (där min vilja att köpa en amstaff växte makabert) återvände vi till möllan. osman spelade klart och vi rörde oss mot kb där tequilan sa hej och balansen hejdå.
det hände något hemskt igår. jag ramlade inne vid baren på kb. jag förklarar inte vidare för min mage vänds upp och ner som jag vet inte vad när jag tänker på den men det hände. jag bara låg där och... nä. nu ska jag äta frukost.
januari 11, 2009
januari 09, 2009
gammal text
ibland vore det bättre att förutspå.
ibland vore det bättre att inse i tid.
ibland vore det bättre att veta.
ibland vore det bättre att undvika förhastade situationer.
men å andra sidan är det felstegen som du gör medan du dansar som bidrar till att du låter de tunga ögonlocken öppnas. det är de som bidrar till att du ser sanningen och sanningen är den att det må vara dags för finslipning. för min del räcker det inte att sitta på first row och se andras handlingar och ta lärdom. jag måste uppleva (misslyckas och lyckas) på egen hand. och att jag gillar lite kaos i vardagen är väl ingen nyhet? utan drama blir det enformigt.
ibland vore det bättre att inse i tid.
ibland vore det bättre att veta.
ibland vore det bättre att undvika förhastade situationer.
men å andra sidan är det felstegen som du gör medan du dansar som bidrar till att du låter de tunga ögonlocken öppnas. det är de som bidrar till att du ser sanningen och sanningen är den att det må vara dags för finslipning. för min del räcker det inte att sitta på first row och se andras handlingar och ta lärdom. jag måste uppleva (misslyckas och lyckas) på egen hand. och att jag gillar lite kaos i vardagen är väl ingen nyhet? utan drama blir det enformigt.
januari 07, 2009
send sweet shivers down my spine
min dag har varit bra, så bra att jag blir smått misstänksam. jag söker frenetiskt efter en anledning till att jag uppfattar denna dag på detta vis. b-vitaminerna är slut och därmed borde jag väl åter känna mig som en ungdom i en penisonerad kropp? max två timmars nattlig sömn och jag somnade inte ens på skolbänken. jag gnisslar tänder och kliar mig i min hårbotten, skrattar lite åt min oförmåga att bara se saker för vad de är. fast när följande mening formuleras borde alla, även ytligt bekanta, inse att något är tokigt denna onsdag: jag gillade att gå upp tidigt och gå till skolan. den första dagen med något hälsosammare dygnsrytm och skolmiljö på jävligt länge var en bra dag. jag. ser. fram. emot. att. åter. stinga. in. i. skolans. lokaler. imorgon. nu blev ni allt lite chockade va?
två timmars sömn och jag sprang runt och sken som en sol (jag försökte komma på någon finare metafor men misslyckades) och konverserade med allt och alla utan att känna att det gjordes för artighetens skull (ja, jag kan vara artig). nä, nu borde jag släppa ämnet.
chockad är jag.
två timmars sömn och jag sprang runt och sken som en sol (jag försökte komma på någon finare metafor men misslyckades) och konverserade med allt och alla utan att känna att det gjordes för artighetens skull (ja, jag kan vara artig). nä, nu borde jag släppa ämnet.
chockad är jag.
sober
klockan är 03:20 och skolan agerar rutin om några timmar igen. sover jag på skolbänken istället för i sängen får jag åtminstone närvaro, alltid något. kan inte någon transformera min dygnsrytm från vampyr till mänsklig igen? tack på förhand.
januari 06, 2009
årskrönika
början på året var som en direkt kopia av slutet på det förra. jag umgicks mestadels med miranda s, jessica h och emelie p. vardagarna agerade mönster och nu i efterhand har jag fått insikt i att jag enbart klamrade mig fast för tryggheten och vanans skull. omgivningen hade varit, i princip, identisk i ett år och jag kunde inte föreställa mig något annat. helg betydde inte återhämtning efter en stressig skolvecka – helg gick hand i hand med ett efterlängtat besök i berusningens dimma. jag drack billighetens vin i brist på annat, sålänge det var en biljett till ett tillfälligt parallellt universum dög det. jag tror att vi missbrukade varandra. här någonstans började umgänget releteras till vana och inte längre klimax. våra privata relationer började suddas ut och vi umgicks mer som en enad front för synens skull. inte att förglömma: året innan hade jag det underbart med dessa tjejer och det hade jag antagligen fortfarande haft om vi inte hamnat på fel spår.
framförallt hade jag och miranda s skrivit kärlekspoesi i luften tidigare år, jag älskade henne för att hon var den hon var och för att vi presenterade de övre tonåren för varandra. början på året var spekulationernas tid.
mot våren började jag umgås med jessica j – en tjej som jag länge varit ytligt bekant med och som kretsade kring och i vårt umgänge. hon hade känslor för max s som var nära vän till olof g och jag gissar på att det var anledningen till att våra konversationer började ta form. hon gick från att vara en individ som jag knappt uppmärksammade till att vara den som formade majoriteten av min vår. vi spenderade flera eftermiddagar i solens nyfikna strålar i hennes trädgård i bunkeflo. jag kan nästan känna eftersmaken av drinkarna vi drack. jessica j och jag umgicks intensivt under en kort period - vi hann bli varandras vän, syster, psykolog, mamma och ett flertal andra tänkbara roller. hennes pappa brukade bjuda på grillat på fredagarna och jag, minst sagt, älskade både smaken och tillvaron. därefter brukade vi försöka träffa upp tore g i hopp om att han skulle sätta skeppet i riktning mot olof g och max s. under denna period umgicks jag gradvis mindre med emelie p. jag underskattade hennes personlighet och något förde mig längre och längre ifrån henne varje dag. jag skyller det på gravitationslagen, jag kan inte stå för det. i dessa tider träffade jag fortfarande olof g och hade sex. enligt honom var det enbart sex med lite passion på köpet, enligt mig var det en dragningskraft så effektfull att ord inte räcker till. jag var så förälskad, förblindad.
under våren var långa promenader och vistelser i parken lika självklart som blommornas återfödelse. mitt bland fyllefnisset någon av de ljumma sommarnätterna började jag få upp ögonen för august c. han var lätt att prata med och det bidrog till att vi även hade lätt till skratt i varandras sällskap. visserligen var jag kvar i en period där jag föll för utmaning och råhet istället för något fast och godhet – och det var väl det som gjorde att vårt bäst-före-datum var så tidigt satt.
sommaren kom så fort att den kändes oförväntad. jag hade fortfarande träffat miranda s och jessica h under våren men här började vi höras av allt mer sällan på ett mer konkret sätt. jag och emelie p tog en promenad i staden i början på sommarlovet. jag kan tyvärr inte måla upp en mer detaljerad bild då jag inte minns mer än att vi öppnade oss för varandra. detta resulterade i att vi kom överens om att lösa vår situation oberoende av hur mycket ansträngning det skulle kräva – vi älskade ju varandra. i samband med det påbörjades ytterligare ett projekt, mitt rum började transformeras från ett rum av mindre slag på nedanvåningen till ett betydligt större täckande hela ovanvåningen. flera sommarnätter satt jag och emelie p och målade väggarna vita i takt med toner från radiokanalen ”din gata” från en gammal stereo. vi pratade om förflutet, aktuellt och framtiden och påmindes om varför vi fastnat för varandra under samma årstid året innan. vi hade otaliga konversationer som berörde förlusten av vårt tidigare umgänge och försökte övertala oss själva om att det var ett bra beslut att vända ryggen och börja gå i motsatt riktning. vi var överens om att vi ville ha något nytt – något utmanande på ett hälsosamt vis som vidgade våra vyer.
lite visste vi när vi rörde oss kring möllevångstorget någon gång i mitten på sommaren. vi stötte på en kille vid namn tim p och hans vän sebastian k mitt bland festivalvimlet. med en flaska vin i min hand utbyttes nummer och lovord om att höras inom kort. orden som yttrades förverkligades i form av att vi bestämde träff kring lilla torg en helgdag. jag och emelie p såg verkligen fram emot denna kväll – vi spenderade ovanligt lång tid på att välja kläder och försköna våra ansikten med smink. denna kväll stötte vi bland andra på henrik d, jonny s och dante j. de introducerade oss till något nytt som agerade faktorn som automatiskt vidgade vyer. atmosfären på uteställena var något som föll oss i smaken. det berodde med största sannolikhet på att vi alltid hade den tidigare nämnda parallella verkligheten till hands på ett positivt och lättsamt sätt. folket som var ute var på gott humör och glädjen var nästan så påtaglig att vi kunde ta på den. det fanns, i princip, obegränsat utrymme att röra sig och socialisera på. en av de mest framträdande anledningarna till vår fascination gällande utelivet var att vi kände oss bemötta på ett sätt som kändes verklighetstroget – omgivningen såg oss för det vi ville vara och därför med tiden utvecklades till. utekvällarna var många och det fanns alltid något att diskutera i takt med skrattande vid hemkost tidigt på morgnarna.
jag imponerades av dante js träffsäkert charmiga humor redan vid första intrycket men med tiden var jag mer än imponerad. tankar som bestod av spekulationer gällande faktumet att jag möjligtvis såg dante j som något annat än en vän cirkulerade bland mina hjärnceller. jag slutade kämpa emot någon gång mellan sommar och höst och talade om för dante j att jag såg honom som mer än enbart en vän. denna relation visade sig föra med sig mer turbolens än harmoni. vi fick aldrig ihop pusselbitarna och i många fall berodde det på hur hänsynslöst jag agerade. i efterhand drar jag följande slutsats: jag kan inte haft de känslorna jag antog att jag hade med tanke på mitt sätt att handla. jag ville ha mer, se mer, höra mer av dante j och visste inte hur jag skulle hantera detta. i längden gav denna upplevelse mig insikten att lära mig se det motsatta könet som potentiella vänner. jag lärde mig sluta pressa fram något starkare.
i början på september fick jag den brillianta idén att skriva ett cv som jag delade ut på ett fåtal arbetsplatser som verkade lockande. samma dag som jag lämnat in mitt cv på lilla kafferosteriet på baltzargatan fick jag ett samtal från arbetsgivaren. han meddelade att jag fick en chans att visa mitt arbetstempo och min sociala kompetens genom att provjobba. jag fick jobbet och jobbade där under lite mer än en månad. konceptet är fantastiskt och vissa i personalen likaså – men helhetsintrycket av denna arbetsplats var något som inte stämde överens med mitt sätt att leva. jag kände mig utnyttjad och nedtryckt och valde därför att säga upp mig i november.
för att nämna denna arbetsupplevelse i ett positivt sammnanhang så tänker jag berätta om en av alla vardagar som spenderades bakom disken på rosteriet. jag minns att jag skådade en utmärkande kille när jag var påväg ner för trappan med brickor fulla med disk. han gav intrycket av att vara blyg och ett smygande leende spred sig längs hans läppar mot hans mungipor. han fångade mig utan att säga ett ord och hans närvaro spred en varm, bubblande känsla i min kropp. philip m, som han hette, bad om mitt nummer och därefter hade vi kontakt någon månad framåt. han var den som en gång för alla fick mig att släppa olof g, ta av kungakronan som jag snett placerat på hans hjässa i all hast och putta ner honom från hans pedestal där han suttit och kontrollerat mig så länge att det nu känns genant att tänka på.
under hösten umgicks jag som ovannämnt en hel del med philip m. vår låga släcktes lika fort som den tändes men trots detta medger jag följande: han öppnade mina naivt blåa ögon och lät mig se omvärlden i dess sanna färger. han visade mig hur man ska bemötas av en partner och att det fungerar att mötas halvvägs. även om philips ms personlighet visade sig vara mindre fyrverkerireleterad i kombination med min än vad vi först trott så är jag honom evigt tacksam för insikten som vår relation medförde.
hösten spenderades hand i hand med emelie p. något som bland annat kännetecknar hösten är kvällarna på den indiska restaurangen haweli vid möllan. vi åt jalfrezi, drack cobraöl och andades kravlöshet. därefter rörde vi oss allt som oftast mot antingen retro eller gökboet, vissa kvällar mötte vi upp amelie h. under hösten stärktes mitt och emelie ps vänskapsband till en nivå som jag inte trodde existerade. hon var min bibel och hon läste mig som om jag vore hennes. vi fanns där för varandra oberoende av geografiska avstånd, väder och fysiska tillstånd. emelie p var och är en av tre som känner min själ bättre än vad jag känner den i många sammahang.
många gånger under året som gått har jag varit frånvarande från skolan under längre perioder. vissa gånger berodde det på lathet i sin mest skamliga form men oftast berodde det på att jag inte kände mig frisk fysiskt. det fanns självklart perioder där jag var, mer eller mindre, aktiv i skolmiljön och detta ledde mig till två fina personligheter som nu är fasta punkter i min tillvaro – emma j och natalie p.
hösten övergick till vinter snabbare än vad jag hinner sluta ögonlocken för att sedan öppna dem igen. jag har i nuläget svårt att skilja på slutet av hösten och början på vintern vilket skulle kunna bero på att tiderna ligger så nära nutid. en av kvällarna kring mitten på november spenderade jag på gökboet med bland andra emelie p och natalie p. humöret var festligt och vi skålade med dyra drinkar i takt med att vi avfyrade leende efter leende. bredvid mig satt en kille vid namn prick. denne kille har jag kunnat namnet på sedan ett forna förhållande för flera år sedan. han var ett ständigt återkommande namn i våra konversationer gällande christoffer s dåvarande umgängeskrets. jag mindes att jag pratat med prick lite flyktigt tidigare men hade inte lagt större vikt vid orden som vi utbytt. någon gång kring denna kväll i november övergick dock prick från att vara något från mitt förflutna som jag inte ägnade tankeenergi på till något dynamiskt. han är i sig själv en dynamisk person och jag likaså – det var därför vi föll, därför vi fastnade, därför vi bröt. vi kysstes första gången efter en utekväll på retro som avnjutits i sällskap med emma j. snöflingorna föll från den stjärnbeströdda natthimeln och bildade något i likhet med en vit sammetsmatta på asfalten. gatulyktornas orangea belysning omfamnade oss och när hans läppar nuddade vid mina på ett fjärilsnätt sätt blev mina knä svaga. resten av världen suddades bort och jag fokuserade enbart på att utforska hans mun och ta in hans andetag, våra andetag. sättet han kysste mig på och inte minst sättet hans kyss fick mig att reagera på talade för sig själv - jag hade inte känt detta på flera år. vår relation, som aldrig riktigt var en relation men som rörde sig i den riktningen, avslutades osagt från min sida rätt fort. prick hade en tendens att ge intrycket av att vara opålitlig, åtminstone i min närvaro, och jag ville inte bygga något med sand som byggmaterial. det är så lätt att skölja bort. att han gillade mig tvekade jag aldrig på men faktumet att hans ex fanns med i bilden var ett bistående faktum som faktiskt inte bidrog till någon positiv energi alls.
i slutet på november var jag på min vän sedan barndomen, sebastian bs, födelsedagsfirande i hans lägenhet vid davidshall. kvällens sällskap agerade emelie p och amelie h. det bjöds på gott humör och dansant musik vilket bidrog till att kvällens helhetsintryck var något i likhet med ultimat. i efterhand har amelie h börjat träffa sebastian b lite ledigt och emelie p har gjort detsamma med en annan kille. som pricken över i:et (eller grädden på moset eller något annat som låter lite piffigt) har mitt liv utvecklats åt samma håll från samma grund. jag har börjat träffa adam l lite försiktigt. i nuläget ligger dejtandet på en ytlig men behaglig nivå som stavas fika, pub och promenader.
just i stundens stund är det den 5:e januari och denna årskrönika avslutas med en viss ovisshet. är jag tillräcklig för adam? anser han att åldersskillnaden är märkbar? känner jag honom tillräckligt bra för att konstatera att jag börjat tycka om honom? är det bättre att förlora något än att inte ha det alls? och sist men inte minst; hur kan någon som man känner så väl kännas så otroligt främmande?
handlingar som jag i nuläget hoppas att jag utför kommande år:
åker till england och besöker london och familj
umgås mer regelbundet med natalie p, amelie h och emma j
vidgar mina vyer ytterligare
visar omvärlden vilken begåvad person jag faktiskt är i form av lyckade studier
hålla fast vid de tidigare nämnda nyårslöftena
fortsätta träffa adam l
utöka vänskapsskaran genom att ge folk en chans att komma närmare
nämnda är: emelie p, jessica h, miranda s, jessica j, olof g, max s, tore g, august c, tim p, sebastian k, henke d, jonny s, dante j, philip m, emma j, natalie p, prick, adam l, sebastian b, amelie h, christoffer s,
andra som deltagit i vardagen och spelat fantastiskt stor roll men inte nämnts: föräldrar och släkt
framförallt hade jag och miranda s skrivit kärlekspoesi i luften tidigare år, jag älskade henne för att hon var den hon var och för att vi presenterade de övre tonåren för varandra. början på året var spekulationernas tid.
mot våren började jag umgås med jessica j – en tjej som jag länge varit ytligt bekant med och som kretsade kring och i vårt umgänge. hon hade känslor för max s som var nära vän till olof g och jag gissar på att det var anledningen till att våra konversationer började ta form. hon gick från att vara en individ som jag knappt uppmärksammade till att vara den som formade majoriteten av min vår. vi spenderade flera eftermiddagar i solens nyfikna strålar i hennes trädgård i bunkeflo. jag kan nästan känna eftersmaken av drinkarna vi drack. jessica j och jag umgicks intensivt under en kort period - vi hann bli varandras vän, syster, psykolog, mamma och ett flertal andra tänkbara roller. hennes pappa brukade bjuda på grillat på fredagarna och jag, minst sagt, älskade både smaken och tillvaron. därefter brukade vi försöka träffa upp tore g i hopp om att han skulle sätta skeppet i riktning mot olof g och max s. under denna period umgicks jag gradvis mindre med emelie p. jag underskattade hennes personlighet och något förde mig längre och längre ifrån henne varje dag. jag skyller det på gravitationslagen, jag kan inte stå för det. i dessa tider träffade jag fortfarande olof g och hade sex. enligt honom var det enbart sex med lite passion på köpet, enligt mig var det en dragningskraft så effektfull att ord inte räcker till. jag var så förälskad, förblindad.
under våren var långa promenader och vistelser i parken lika självklart som blommornas återfödelse. mitt bland fyllefnisset någon av de ljumma sommarnätterna började jag få upp ögonen för august c. han var lätt att prata med och det bidrog till att vi även hade lätt till skratt i varandras sällskap. visserligen var jag kvar i en period där jag föll för utmaning och råhet istället för något fast och godhet – och det var väl det som gjorde att vårt bäst-före-datum var så tidigt satt.
sommaren kom så fort att den kändes oförväntad. jag hade fortfarande träffat miranda s och jessica h under våren men här började vi höras av allt mer sällan på ett mer konkret sätt. jag och emelie p tog en promenad i staden i början på sommarlovet. jag kan tyvärr inte måla upp en mer detaljerad bild då jag inte minns mer än att vi öppnade oss för varandra. detta resulterade i att vi kom överens om att lösa vår situation oberoende av hur mycket ansträngning det skulle kräva – vi älskade ju varandra. i samband med det påbörjades ytterligare ett projekt, mitt rum började transformeras från ett rum av mindre slag på nedanvåningen till ett betydligt större täckande hela ovanvåningen. flera sommarnätter satt jag och emelie p och målade väggarna vita i takt med toner från radiokanalen ”din gata” från en gammal stereo. vi pratade om förflutet, aktuellt och framtiden och påmindes om varför vi fastnat för varandra under samma årstid året innan. vi hade otaliga konversationer som berörde förlusten av vårt tidigare umgänge och försökte övertala oss själva om att det var ett bra beslut att vända ryggen och börja gå i motsatt riktning. vi var överens om att vi ville ha något nytt – något utmanande på ett hälsosamt vis som vidgade våra vyer.
lite visste vi när vi rörde oss kring möllevångstorget någon gång i mitten på sommaren. vi stötte på en kille vid namn tim p och hans vän sebastian k mitt bland festivalvimlet. med en flaska vin i min hand utbyttes nummer och lovord om att höras inom kort. orden som yttrades förverkligades i form av att vi bestämde träff kring lilla torg en helgdag. jag och emelie p såg verkligen fram emot denna kväll – vi spenderade ovanligt lång tid på att välja kläder och försköna våra ansikten med smink. denna kväll stötte vi bland andra på henrik d, jonny s och dante j. de introducerade oss till något nytt som agerade faktorn som automatiskt vidgade vyer. atmosfären på uteställena var något som föll oss i smaken. det berodde med största sannolikhet på att vi alltid hade den tidigare nämnda parallella verkligheten till hands på ett positivt och lättsamt sätt. folket som var ute var på gott humör och glädjen var nästan så påtaglig att vi kunde ta på den. det fanns, i princip, obegränsat utrymme att röra sig och socialisera på. en av de mest framträdande anledningarna till vår fascination gällande utelivet var att vi kände oss bemötta på ett sätt som kändes verklighetstroget – omgivningen såg oss för det vi ville vara och därför med tiden utvecklades till. utekvällarna var många och det fanns alltid något att diskutera i takt med skrattande vid hemkost tidigt på morgnarna.
jag imponerades av dante js träffsäkert charmiga humor redan vid första intrycket men med tiden var jag mer än imponerad. tankar som bestod av spekulationer gällande faktumet att jag möjligtvis såg dante j som något annat än en vän cirkulerade bland mina hjärnceller. jag slutade kämpa emot någon gång mellan sommar och höst och talade om för dante j att jag såg honom som mer än enbart en vän. denna relation visade sig föra med sig mer turbolens än harmoni. vi fick aldrig ihop pusselbitarna och i många fall berodde det på hur hänsynslöst jag agerade. i efterhand drar jag följande slutsats: jag kan inte haft de känslorna jag antog att jag hade med tanke på mitt sätt att handla. jag ville ha mer, se mer, höra mer av dante j och visste inte hur jag skulle hantera detta. i längden gav denna upplevelse mig insikten att lära mig se det motsatta könet som potentiella vänner. jag lärde mig sluta pressa fram något starkare.
i början på september fick jag den brillianta idén att skriva ett cv som jag delade ut på ett fåtal arbetsplatser som verkade lockande. samma dag som jag lämnat in mitt cv på lilla kafferosteriet på baltzargatan fick jag ett samtal från arbetsgivaren. han meddelade att jag fick en chans att visa mitt arbetstempo och min sociala kompetens genom att provjobba. jag fick jobbet och jobbade där under lite mer än en månad. konceptet är fantastiskt och vissa i personalen likaså – men helhetsintrycket av denna arbetsplats var något som inte stämde överens med mitt sätt att leva. jag kände mig utnyttjad och nedtryckt och valde därför att säga upp mig i november.
för att nämna denna arbetsupplevelse i ett positivt sammnanhang så tänker jag berätta om en av alla vardagar som spenderades bakom disken på rosteriet. jag minns att jag skådade en utmärkande kille när jag var påväg ner för trappan med brickor fulla med disk. han gav intrycket av att vara blyg och ett smygande leende spred sig längs hans läppar mot hans mungipor. han fångade mig utan att säga ett ord och hans närvaro spred en varm, bubblande känsla i min kropp. philip m, som han hette, bad om mitt nummer och därefter hade vi kontakt någon månad framåt. han var den som en gång för alla fick mig att släppa olof g, ta av kungakronan som jag snett placerat på hans hjässa i all hast och putta ner honom från hans pedestal där han suttit och kontrollerat mig så länge att det nu känns genant att tänka på.
under hösten umgicks jag som ovannämnt en hel del med philip m. vår låga släcktes lika fort som den tändes men trots detta medger jag följande: han öppnade mina naivt blåa ögon och lät mig se omvärlden i dess sanna färger. han visade mig hur man ska bemötas av en partner och att det fungerar att mötas halvvägs. även om philips ms personlighet visade sig vara mindre fyrverkerireleterad i kombination med min än vad vi först trott så är jag honom evigt tacksam för insikten som vår relation medförde.
hösten spenderades hand i hand med emelie p. något som bland annat kännetecknar hösten är kvällarna på den indiska restaurangen haweli vid möllan. vi åt jalfrezi, drack cobraöl och andades kravlöshet. därefter rörde vi oss allt som oftast mot antingen retro eller gökboet, vissa kvällar mötte vi upp amelie h. under hösten stärktes mitt och emelie ps vänskapsband till en nivå som jag inte trodde existerade. hon var min bibel och hon läste mig som om jag vore hennes. vi fanns där för varandra oberoende av geografiska avstånd, väder och fysiska tillstånd. emelie p var och är en av tre som känner min själ bättre än vad jag känner den i många sammahang.
många gånger under året som gått har jag varit frånvarande från skolan under längre perioder. vissa gånger berodde det på lathet i sin mest skamliga form men oftast berodde det på att jag inte kände mig frisk fysiskt. det fanns självklart perioder där jag var, mer eller mindre, aktiv i skolmiljön och detta ledde mig till två fina personligheter som nu är fasta punkter i min tillvaro – emma j och natalie p.
hösten övergick till vinter snabbare än vad jag hinner sluta ögonlocken för att sedan öppna dem igen. jag har i nuläget svårt att skilja på slutet av hösten och början på vintern vilket skulle kunna bero på att tiderna ligger så nära nutid. en av kvällarna kring mitten på november spenderade jag på gökboet med bland andra emelie p och natalie p. humöret var festligt och vi skålade med dyra drinkar i takt med att vi avfyrade leende efter leende. bredvid mig satt en kille vid namn prick. denne kille har jag kunnat namnet på sedan ett forna förhållande för flera år sedan. han var ett ständigt återkommande namn i våra konversationer gällande christoffer s dåvarande umgängeskrets. jag mindes att jag pratat med prick lite flyktigt tidigare men hade inte lagt större vikt vid orden som vi utbytt. någon gång kring denna kväll i november övergick dock prick från att vara något från mitt förflutna som jag inte ägnade tankeenergi på till något dynamiskt. han är i sig själv en dynamisk person och jag likaså – det var därför vi föll, därför vi fastnade, därför vi bröt. vi kysstes första gången efter en utekväll på retro som avnjutits i sällskap med emma j. snöflingorna föll från den stjärnbeströdda natthimeln och bildade något i likhet med en vit sammetsmatta på asfalten. gatulyktornas orangea belysning omfamnade oss och när hans läppar nuddade vid mina på ett fjärilsnätt sätt blev mina knä svaga. resten av världen suddades bort och jag fokuserade enbart på att utforska hans mun och ta in hans andetag, våra andetag. sättet han kysste mig på och inte minst sättet hans kyss fick mig att reagera på talade för sig själv - jag hade inte känt detta på flera år. vår relation, som aldrig riktigt var en relation men som rörde sig i den riktningen, avslutades osagt från min sida rätt fort. prick hade en tendens att ge intrycket av att vara opålitlig, åtminstone i min närvaro, och jag ville inte bygga något med sand som byggmaterial. det är så lätt att skölja bort. att han gillade mig tvekade jag aldrig på men faktumet att hans ex fanns med i bilden var ett bistående faktum som faktiskt inte bidrog till någon positiv energi alls.
i slutet på november var jag på min vän sedan barndomen, sebastian bs, födelsedagsfirande i hans lägenhet vid davidshall. kvällens sällskap agerade emelie p och amelie h. det bjöds på gott humör och dansant musik vilket bidrog till att kvällens helhetsintryck var något i likhet med ultimat. i efterhand har amelie h börjat träffa sebastian b lite ledigt och emelie p har gjort detsamma med en annan kille. som pricken över i:et (eller grädden på moset eller något annat som låter lite piffigt) har mitt liv utvecklats åt samma håll från samma grund. jag har börjat träffa adam l lite försiktigt. i nuläget ligger dejtandet på en ytlig men behaglig nivå som stavas fika, pub och promenader.
just i stundens stund är det den 5:e januari och denna årskrönika avslutas med en viss ovisshet. är jag tillräcklig för adam? anser han att åldersskillnaden är märkbar? känner jag honom tillräckligt bra för att konstatera att jag börjat tycka om honom? är det bättre att förlora något än att inte ha det alls? och sist men inte minst; hur kan någon som man känner så väl kännas så otroligt främmande?
handlingar som jag i nuläget hoppas att jag utför kommande år:
åker till england och besöker london och familj
umgås mer regelbundet med natalie p, amelie h och emma j
vidgar mina vyer ytterligare
visar omvärlden vilken begåvad person jag faktiskt är i form av lyckade studier
hålla fast vid de tidigare nämnda nyårslöftena
fortsätta träffa adam l
utöka vänskapsskaran genom att ge folk en chans att komma närmare
nämnda är: emelie p, jessica h, miranda s, jessica j, olof g, max s, tore g, august c, tim p, sebastian k, henke d, jonny s, dante j, philip m, emma j, natalie p, prick, adam l, sebastian b, amelie h, christoffer s,
andra som deltagit i vardagen och spelat fantastiskt stor roll men inte nämnts: föräldrar och släkt
att se dig passera
ölsmak blir till eftersmak och smaken av dig blir till eftersmak den med. om en liten fuktdroppe kan förstöra något som inte borde kunna förstöras av en tsunami så är jag nog tacksam att du vänder ryggen trots allt.
men snälla, rätta mig om jag har fel.
men snälla, rätta mig om jag har fel.
januari 05, 2009
poison hidden in a bon bon
who told you love is the alfa and omega?
and that your heart will lead you to the only one?
it's a curse, it's the hammer that will break you
it's a poison hidden in a bon bon
don't you know love is stronger than jesus?
don't you know love can kill anyone?
bring it on, wars and deceases
you know that love can do you like a shotgun
can't resist them, the sailors and the soldiers
taking aim, a rabbit on a rifle range
pay no mind to what your mama told you
you're the fool who's chasing down the candy cane
it's a riddle how lovers stay alive
we bloom and breathe in all decline
don't you know love is stronger than jesus?
don't you know love can kill anyone?
so bring it on, wars and deceases
you know that love can do you like a shotgun
the people heading for disaster
standing in line just looking for a little fun
love is a fire, a hot hot blaster
with a vengeance burning in the kongo sun
we'll believe there's trust in strangers
any monkey looking like a saviour
it's a riddle how we're still living now
oh, how little we know
and that your heart will lead you to the only one?
it's a curse, it's the hammer that will break you
it's a poison hidden in a bon bon
don't you know love is stronger than jesus?
don't you know love can kill anyone?
bring it on, wars and deceases
you know that love can do you like a shotgun
can't resist them, the sailors and the soldiers
taking aim, a rabbit on a rifle range
pay no mind to what your mama told you
you're the fool who's chasing down the candy cane
it's a riddle how lovers stay alive
we bloom and breathe in all decline
don't you know love is stronger than jesus?
don't you know love can kill anyone?
so bring it on, wars and deceases
you know that love can do you like a shotgun
the people heading for disaster
standing in line just looking for a little fun
love is a fire, a hot hot blaster
with a vengeance burning in the kongo sun
we'll believe there's trust in strangers
any monkey looking like a saviour
it's a riddle how we're still living now
oh, how little we know
januari 04, 2009
coldplay
just because i'm losing doesn't mean im lost. om det vore så väl.
frågan som cirkulerar är om det är bättre att förlora något än att inte få uppleva det alls?
frågan som cirkulerar är om det är bättre att förlora något än att inte få uppleva det alls?
januari 03, 2009
januari 02, 2009
nyårslöften
mitt enda nyårslöfte är att för en gångs skull hålla mina nyårslöften.
fokusera mer på skolan (inse att det enbart är 1,5 år kvar och att standarden jag och det jag presterar håller påverkar framtiden mer än vad jag vågar inse)
bli mer självständig i hemmamiljlö (lära mig hushållssysslor och ta eget ansvar)
sluta spekulera, analysera och förutspå i längre utsträckning
ta körkort
börja jobba och hålla mig till denna arbetsplats trots motgångar
höra av mig regelbundet till min familj i england
stressa mindre
tänka på hälsan (träna och äta mindre onyttigheter i rimlig mån)
fokusera mer på skolan (inse att det enbart är 1,5 år kvar och att standarden jag och det jag presterar håller påverkar framtiden mer än vad jag vågar inse)
bli mer självständig i hemmamiljlö (lära mig hushållssysslor och ta eget ansvar)
sluta spekulera, analysera och förutspå i längre utsträckning
ta körkort
börja jobba och hålla mig till denna arbetsplats trots motgångar
höra av mig regelbundet till min familj i england
stressa mindre
tänka på hälsan (träna och äta mindre onyttigheter i rimlig mån)
jävla astma
typiskt mig. jag får en brilliant idé och bestämmer mig för att förverkliga denna direkt. att invänta bättre omständigheter för förverkligandets stund gör att jag tappar fokus och med tiden tappar intresse för projektet i helhet - därför gör jag det på momangen. i vissa fall är detta beteende ett fungerande sådant, i andra motsatsen.
jag laddade ner låtar som jag förde in i en playlist på itunes. låtarna är tillsammans cirka tjugo minuter långa, vilket var antalet minuter som jag tänkte cykla motionscykel. jag hann halvvägs genom den första låten då jag fick något i likhet med astmaanfall. denna gång ledde mitt intensiva beteende till ett misslyckande. mycket snack, lite verkstad.
emelies födelsedagspresent var dock ett impulsivt drag som jag med kvicka ryck slutförde. i det fallet ledde mitt intensiva beteende till något väldigt lyckat. jag hade velat bokstavera hela planen just precis nu men risken finns att hon läser detta, därför väljer jag att inte göra det. men fan vad jag ser fram emot dagen hon ska få det.
jag laddade ner låtar som jag förde in i en playlist på itunes. låtarna är tillsammans cirka tjugo minuter långa, vilket var antalet minuter som jag tänkte cykla motionscykel. jag hann halvvägs genom den första låten då jag fick något i likhet med astmaanfall. denna gång ledde mitt intensiva beteende till ett misslyckande. mycket snack, lite verkstad.
emelies födelsedagspresent var dock ett impulsivt drag som jag med kvicka ryck slutförde. i det fallet ledde mitt intensiva beteende till något väldigt lyckat. jag hade velat bokstavera hela planen just precis nu men risken finns att hon läser detta, därför väljer jag att inte göra det. men fan vad jag ser fram emot dagen hon ska få det.
svammel
förra nyår skålades in på värnhemstorget med mitt dåvarande umgänge som sällskap. den perioden känns som en helt annan era än min nuvarande situation. jag var naiv och blåögd rakt igenom. den slags personligheten bidrog visserligen till att jag utforskade vissa av livets områden utan att blicka tillbaka och utan några gränser. jag har utvecklas under detta år - fortfarande något naiv och blåögd men klipsk nog att vara medveten om det.
gårdagen påminde om förflutet, symboliserade nutid och uppmanade om framtid. jag ler nöjt när jag inser att varje firande är en uppgradering och nu syftar jag inte enbart på festligheterna i sig, utan på livssituationen i allmänhet. något som är bistående är emelie och när jag inser detta framkallas inte enbart ett leende som ovannämnt. när denna tanke besöker min hjärna fylls min kropp av ett euforiskt rus som inte kan betyda annat än att jag blivit välsignad med min själsfrände redan i ungdomens dagar. vi lär av varandra och växer tillsammans trots vissa utmärkande olikheter. emelie kan sätta min själ i ord, hon känner till hur man tolkar minsta ansiktsuttryck. jag hoppas att hon kan säga att det är ömsesidigt.
ytterligare en faktor som uppenbarligen är något bistående utan att vara permanent är killen som jag fortfarande inte kan nämna vid namn utan att få gåshud. förra året speglade hans ögon mina blåa där vi stod bland champagnebubblorna och yttrade ord målade i gråskala. vi ville något som vi var för stolta för att erkänna. orden var osagda men kroppsspråket sa mer än vad jag visste var möjligt. jag tror att det var därför vi fastnade i denna evighetens cirkulation - vi trånade efter slutsatser men fick om och om igen nöja oss med spekulationer. igår befann vi oss, trots samma avstånd mellan oss, så mycket närmare. det bjöds varken på fysisk kontakt eller nervöst flackande blickar men situationen framstod ändå som något klart som kranvatten. vi var och är. vad vi var och är kommer vi nog aldrig kunna omvandla till ord. men det är väl det om håller oss kvar, inte sant? du fina, vilsna själ.
gårdagen påminde om förflutet, symboliserade nutid och uppmanade om framtid. jag ler nöjt när jag inser att varje firande är en uppgradering och nu syftar jag inte enbart på festligheterna i sig, utan på livssituationen i allmänhet. något som är bistående är emelie och när jag inser detta framkallas inte enbart ett leende som ovannämnt. när denna tanke besöker min hjärna fylls min kropp av ett euforiskt rus som inte kan betyda annat än att jag blivit välsignad med min själsfrände redan i ungdomens dagar. vi lär av varandra och växer tillsammans trots vissa utmärkande olikheter. emelie kan sätta min själ i ord, hon känner till hur man tolkar minsta ansiktsuttryck. jag hoppas att hon kan säga att det är ömsesidigt.
ytterligare en faktor som uppenbarligen är något bistående utan att vara permanent är killen som jag fortfarande inte kan nämna vid namn utan att få gåshud. förra året speglade hans ögon mina blåa där vi stod bland champagnebubblorna och yttrade ord målade i gråskala. vi ville något som vi var för stolta för att erkänna. orden var osagda men kroppsspråket sa mer än vad jag visste var möjligt. jag tror att det var därför vi fastnade i denna evighetens cirkulation - vi trånade efter slutsatser men fick om och om igen nöja oss med spekulationer. igår befann vi oss, trots samma avstånd mellan oss, så mycket närmare. det bjöds varken på fysisk kontakt eller nervöst flackande blickar men situationen framstod ändå som något klart som kranvatten. vi var och är. vad vi var och är kommer vi nog aldrig kunna omvandla till ord. men det är väl det om håller oss kvar, inte sant? du fina, vilsna själ.
januari 01, 2009
stay?
att vara förälskad är att vara förblindad. att vara förblindad är att frånse defekter för att helheten framstår som något änglalikt. om bilden av ens förälskelse är en illusion - är kärleken fortfarande på riktigt då? är vi fortfarande på riktigt då? vana, trygghet och dess motsats i en kombination och en fast punkt att återkomma till, är det verkligen vår färdigskrivna historia? för jag har börjat ana att fler ingredienser tar plats. jag tror att vi är för att vi vill vara och inte för att vi var eller borde. att jag börjat få klarhet i detta samtidigt som vårt avstånd inte längre kommer gälla enbart mentalt utan geografiskt är väl lite skrattretande egentligen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)