just because i'm losing doesn't mean i'm lost

din famn är den enda famn som jag kan omfamnas i med slutna ögon och nöja mig med att räkna hjärtslag som enda sysselsättning. det skrämmer och fascinerar mig på samma gång. vi är samma personer med förändrade positioner och det fungerar fortfarande. vid närmare eftertanke tar jag nog tillbaka det sistnämnda - att säga att det fungerar var möjligtvis en överdrift men sker gör det. jag lyssnar till dina hjärtslag för att de spelar min favoritlåt och det som förvirrar är faktumet att jag brukar byta favoritlåt fortare än hastigheten av en dröm som passerar i revy. du är den enda sången som verkar vara permanent.

gårkvällen var natalie och company, öl, pyramiden, playstation och mtv.
ikväll blir det elysée, emelie, bio och därefter förhoppningsvis öl.

frågan som består är om förflutet borde vara förflutet eller om det får lov att transformeras till nutid.